Wanna know my secrets?

 

Och så var det det här med dödsångesten. Den som jag redan i förlossningsberättelsen berättade för er att jag hade. Jag har den kvar. Efter 2 år så suger den sig fortfarande fast. Som en blodigel. Jag har oron för min egen del men mest för att förlora någon som står mig nära.

 

När Danne bodde här och han var ute och festade så ville jag gärna veta en viss tidpunkt när han tänkte vara hemma. Inte för att han "inte fick vara ute längre" än tiden han sagt utan för mitt eget lugns skull. Att jag skulle veta att det inte hade hänt honom något. Att han inte hade blivit nedslagen och låg i sitt eget blod i ett dike någonstans. Av oro att det skulle hända honom något och att jag aldrig mer skulle få se honom.

 

Det är ett typiskt exempel som kopplas till förlossningen. Att det sista jag såg innan jag skjutsades in i operationssalen var Dannes röda munkjacka i ögonvrån och jag tänkte tankar som "Tänk om jag aldrig vaknar och inte får se honom igen". Rädslan av att förlora en människa som man älskar mest av allt.

 

Nu när mormor blev sjuk så sattes min dödsångest verkligen på prov och jag kopplade bort alla jobbiga tankar och fokuserade helt på att hjälpa henne med allt hon kunde tänkas behöva. Allt för att hon skulle bli bättre så snabbt som möjligt. Nu, när hon mår bättre, så kommer alla tankarna upp till ytan. Samma tankar som jag tänkte efter Hampus förlossning: "Tänk om...".

 

Människor som känner mig säger att jag är en stark människa. Inte fysiskt utan psykiskt. Jag vet inte riktigt hur jag ställer mig till det. Är det starkt gjort av mig att bita ihop, skjuta undan jobbiga tankar och bara köra på och ta de jobbiga tankarna när allt har löst sig? Eller är det bättre att ta tag i tankarna, bryta ihop och sedan resa sig upp igen? Om benen bär en.