Håll om mig.



Jag är hemma och VAB:ar med den här lilla killen idag. Det sa bara P O F F igår kväll och helt plötsligt var han jättevarm och hade 39.6° i feber. Inatt har han vaknat till och från och när jag tillslut bar in han till mig så sov han som en stock men vände och vred på sig istället.
 
Nu på morgonen så hade febern gått ner något men hans näsa rinner som en kran och han är slöare än vanligt så jag tyckte att det var bättre att ha honom hemma idag. Var bara att ringa till dagis och till jobbet för att säga att vi blev hemma. Tänkte att jag ska ringa jobbet sen när Danne kommer hem och se ifall att de vill att jag kommer in en sväng.
 
Längtar efter min man.
Känner att jag behöver nån som håller om mig och säger att allt kommer att bli bra trots allt.

Jag orkar inte gråta mer.


 
Har ni någon gång gråtit så mycket att ni aldrig trott att tårarna ska ta slut? Har det gjort så ont i bröstet så att ni tror att hjärtat ska explodera av sorgen och smärtan? Isåfall vet ni hur det har känts för mig, och många av mina nära, idag.
 
Innan vi gick in i kyrkan så gick det bra och jag tänkte t.o.m tanken att "Jodå, jag kanske klarar det här utan att bryta ihop", men så fort jag satte mig ner i kyrkbänken så kände jag hur trycket i bröstet började växa. När jag sen tittade bort mot Affes kista, med ett foto av honom stående på den, så gick det inte hålla inne med tårarna längre.
17 rosor formade till ett hjärta. En ros för varje syskons-barnbarn.
 

 
Att veta att han låg där i, en människa som varit så älskad av oss och så många fler och som för bara några veckor sen levde och mådde bra. Att han låg där under locket men att det ändå inte var han...? Att se farfar gråta men försöka vara stark för sin familj. Det var hemskt.
 
När jag gick ut ur kyrkan, utan att lyckas hålla tårarna borta, och pappa kom fram och höll om mig så grät jag mot hans axel samtidigt som jag sa "Jag orkar inte gråta längre!". Det var verkligen så det kändes - jag grät och grät men jag kände hur min kropp inte orkade med all sorg. Jag kan iallafall säga att det var en vacker begravning och en mysig(?) minnesstund efteråt.
 
Vila i frid älskade Affe ♥



Kan ett hjärta explodera av sorg?
 
 

Turkiet.


Angående det där med varmare breddgrader.
Destinationen är Side, Turkiet. Hit närmare bestämt. Fyrstjärnigt hotell med 650m till stranden och 1 km till centrum. Tre veckor kvar sen åker vi. Känns inte helt fel inte. Kommer dock sakna ihjäl mig efter mina barn, men vet att de blir väl omhändertagna av sina mor och far föräldrar.
 
Dessutom får de hem en utvilad mamma.