You look so dumb right now.

Många tankar som far runt i huvudet. Tankar som jag vill tänka högt men inte kan. Tankar som missförstås av mig själv och med stor sannolikhet så blir det ett rent helvete om jag skulle uttala dessa högt. Vad är rätt - Vad är fel? Hur mycket skit kan en människa ta? Hur länge ska man behöva ta skiten? När rinner bägaren över och det är nog?

Jag ska nog inte blogga alls idag...

Och så levde de lyckliga i alla sina dagar.



En regning dag i november, då Johanna och jag hade avverkat en loppistur, så fick jag veta att hon och David skulle gifta sig. Jag blev så glad att jag började lipa där - rakt opp-o-ner. Jag ammade fortfarande så jag skyller på att det var hormonerna som gjorde mig extra blödig, men det är ju inte riktigt hela sanningen. Lycka för deras skull snarare.

Det dröjde inte länge innan Johanna frågade mig om jag ville sjunga deras låt på bröllopet. En låt som David för flera år sen sa "Om vi någon gång gifter oss så vill jag att vi ska ha den här låten." Jag sa att jag ville fundera att tag då jag tidigare hade sagt nej både till mamma och till Johanna (Gren) att sjunga på dessa bröllop. För ca 3 veckor sen så tackade jag ja.

Idag var deras stora dag och då jag, som ni läst, har varit/är  genom förkyld och hostar lungorna ur kroppen så var jag nervös för att få en hostatack mitt i låten och förstöra den för dom. Jag behövde inte ha oroat mig - det gick jätte bra. Så bra att t.o.m Elias och Danne fick tårar i ögonen och bruden och flera av gästerna grät. är det bra. Jag hade svårt att titta på Johanna då jag visste att jag skulle börja lipa då gråten satt i halsen (blandat med hostan) hela tiden. Låten jag sjöng var denna.

Stort grattis till brudparet.
Ni vet att vi älskar er ♥

Är det så här lunginflammation känns?


Fick gå hem från jobbet idag vid lunch. Ena stunden så hade jag på mig munkjackan och började svettas. Då jag sedan tog av mig den så frös jag istället. Snörvel och host om vartannat och jag kan riktigt känna hur förkylningen flyttar sig längre och längre ner i lungorna. As jobbigt.

Febern har jag inte vågat ta, för jag kan svära på att jag har det också. Och ser jag det blinka på displayen så kommer jag, om möjligt, bli ännu mer sjuk och det vill jag inte. Jag har viktiga saker att stå i. Så nu blir det att knapra piller, dricka mycket te & vatten, och vila vila vila så att jag är pigg tills på måndag då det är dags för jobb igen.