Förlossningsberättelse - Elias.

 
För exakt åtta år sen började mitt liv. På riktigt. Det var då min Trollunge föddes, han som fick heta Plutten i 2 veckor bara för att hans pappa och jag inte kunde bestämma oss för vad han skulle heta. Det stod mellan Felix, Jesper och Elias - det blev en Elias.
 
Jag vaknade kl 5 på lördagen av att jag hade värkar. Daniel skulle upp och jobba vid kl. 6 så jag tyckte att han kunde få sova lite till, under tiden så ringde jag förlossningen som sa "Då är ni välkomna in under dagen". När den blivande pappan vaknade så berättade jag hur läget var och han tyckte att det kanske var bäst att han stannade hemma från jobbet. Det tyckte inte jag utan skickade istället iväg han med orden "Åk och jobba du, så hoppar jag in i duschen. Jag ringer om det blir värre." Hur nu en höggravid kvinna, som dessutom hade gått över tiden med 11 dagar, kunde hoppa in i duschen...?
 
Jag gjorde som jag hade sagt, förutom hoppandet, men redan efter 1 h så fick jag ringa hem Daniel igen. När han klev innanför dörren så stod jag vikt över vårt barbord mitt i en värk och han sa "Ja, men du det är nog bäst att vi åker nu." Sagt och gjort och vi stämplade in på förlossningen i Västervik vid exakt 9.05 och där konstaterades det att jag redan var öppen 5 cm.
 
Från det att vi kom in i förlossningsrummet så är mitt minne lite diffust men vid kl. 12.30 fick jag iallafall ryggmärgsbedövningen och jag kände att jag verkligen kunde slappna av och ta igen mig lite. Jag såg på mätarna hur värkarna blev starkare, men jag kände det inte och det var en sån lättnad! Jag sa till läkaren att det nog inte skulle komma nån bebis innan hon skulle gå av sitt skift vid kl 14 och hon svarade "Jadu, det vet man aldrig.".
 
Och jag som i 8 fall av 10 har rätt på mina föraningar kunde inte ha mer fel i dom just denna dag. Inte nog med att jag sa till Daniel att vi nog skulle få ringa hem och säga att det hade blivit en flicka (för det blev det ju inte) men vid exakt kl 13. så satte krystvärkarna igång och det var liksom bara att börja ta i för kung och fosterland. I detta fall för Daniel och Hultsfred... typ?
 
Jag lyssnade inte ett skit på vad läkaren och sköterskorna sa till mig. Inte så att jag ignorerade dom på något sätt, jag hörde dom bara inte. Men då Daniel upprepade det de just hade sagt så blev allting solklart för mig. Det  blev han som guidade mig igenom förlossningen - inte dom. Och 16 minuter senare så drog vår lilla kille in luft i sina lungor för första gången.
 
Och jag pratar nog både för mig och Daniel när jag säger att det var den mest häftiga känslan man någonsin kan vara med om - att bli förälder och känna en sån otroligt villkorslös kärlek till det där lilla livet så att man ibland inte vet riktigt vart man ska göra av alla känslor. 
 
Jag älskar dig mer än själva livet Plutten