Förlossningsberättelse - Elias.

 
För exakt åtta år sen började mitt liv. På riktigt. Det var då min Trollunge föddes, han som fick heta Plutten i 2 veckor bara för att hans pappa och jag inte kunde bestämma oss för vad han skulle heta. Det stod mellan Felix, Jesper och Elias - det blev en Elias.
 
Jag vaknade kl 5 på lördagen av att jag hade värkar. Daniel skulle upp och jobba vid kl. 6 så jag tyckte att han kunde få sova lite till, under tiden så ringde jag förlossningen som sa "Då är ni välkomna in under dagen". När den blivande pappan vaknade så berättade jag hur läget var och han tyckte att det kanske var bäst att han stannade hemma från jobbet. Det tyckte inte jag utan skickade istället iväg han med orden "Åk och jobba du, så hoppar jag in i duschen. Jag ringer om det blir värre." Hur nu en höggravid kvinna, som dessutom hade gått över tiden med 11 dagar, kunde hoppa in i duschen...?
 
Jag gjorde som jag hade sagt, förutom hoppandet, men redan efter 1 h så fick jag ringa hem Daniel igen. När han klev innanför dörren så stod jag vikt över vårt barbord mitt i en värk och han sa "Ja, men du det är nog bäst att vi åker nu." Sagt och gjort och vi stämplade in på förlossningen i Västervik vid exakt 9.05 och där konstaterades det att jag redan var öppen 5 cm.
 
Från det att vi kom in i förlossningsrummet så är mitt minne lite diffust men vid kl. 12.30 fick jag iallafall ryggmärgsbedövningen och jag kände att jag verkligen kunde slappna av och ta igen mig lite. Jag såg på mätarna hur värkarna blev starkare, men jag kände det inte och det var en sån lättnad! Jag sa till läkaren att det nog inte skulle komma nån bebis innan hon skulle gå av sitt skift vid kl 14 och hon svarade "Jadu, det vet man aldrig.".
 
Och jag som i 8 fall av 10 har rätt på mina föraningar kunde inte ha mer fel i dom just denna dag. Inte nog med att jag sa till Daniel att vi nog skulle få ringa hem och säga att det hade blivit en flicka (för det blev det ju inte) men vid exakt kl 13. så satte krystvärkarna igång och det var liksom bara att börja ta i för kung och fosterland. I detta fall för Daniel och Hultsfred... typ?
 
Jag lyssnade inte ett skit på vad läkaren och sköterskorna sa till mig. Inte så att jag ignorerade dom på något sätt, jag hörde dom bara inte. Men då Daniel upprepade det de just hade sagt så blev allting solklart för mig. Det  blev han som guidade mig igenom förlossningen - inte dom. Och 16 minuter senare så drog vår lilla kille in luft i sina lungor för första gången.
 
Och jag pratar nog både för mig och Daniel när jag säger att det var den mest häftiga känslan man någonsin kan vara med om - att bli förälder och känna en sån otroligt villkorslös kärlek till det där lilla livet så att man ibland inte vet riktigt vart man ska göra av alla känslor. 
 
Jag älskar dig mer än själva livet Plutten 
 

. Förlossningsberättelse - Hampus .


Söndagen den 29 maj klockan 8.04 vaknade jag av att min sömn stördes av värkar. De där som man inte lyckas bli av med oavsett hur länge man duschar eller om man knaprar alvedon. Låg kvar och halvslumrade i sängen fram till omkring 9.30 då jag istället gick upp och ringde förlossningen som sa att de såg fram emot att få in oss under dagen. Gick omkring och plockade lite här hemma ett tag innan jag tillslut väckte Danne. Tänkte att han kunde få sova ut lite ifall det skulle visa sig att det drog ut på tiden på förlossningen. Danne ringde till Peter (hans plast-pappa) och frågade om han skulle kunna köra till Västervik någon gång under dagen. Vilket han självklart sa att han kunde.

Värkarna kom och gick men de blev inte riktigt regelbundna. Vlora och Kim kom förbi en sväng. När de hade gått så sa jag uppgivet till Danne att jag inte hade haft en enda jävla värk under tiden de var hos oss och att det inte skulle förvåna mig om allting bara stannade av. Det gjorde det inte för värkarna fortsatte att komma titt som tätt och Danne klockade dom genom en app på sin mobil - as smidigt. Efter 1 h så tyckte vi att det var lika bra att Peter kom och körde in oss till förlossningen. Även att de inte var regelbundna så sa magkänslan att vi skulle åka in då det hade gått ganska fort då Elias föddes.

Kl 15.01 blev vi inskrivna. Barnmorskan, Ann-Sofie, konstaterade att jag var öppen 3-4 cm och att värkarbetet var igång, dock inte regelbundet, men de ville inte skicka hem oss. Efter lite lavemang och dusch så smällde värkarna igång. Drog på mig snygga skjortan och strax efter kl 16.30 så traskade vi in till förlossningsrummet. Ann-Sofie och Margitha satte CTG och dropp på mig och sen lämnade dom oss ensamma. Danne var fortfarande lugn som en filbunke, men började mer och mer inse att han nog skulle vara pappa innan dagen var slut.

Vid kl 17 kom A-S in och undersökte mig. Det var nu 5-6 cm och jag tyckte att det var skit lite. Hon skulle komma tillbaka runt kl 18 igen sa hon. Värkarna blev bara värre och värre och om Danne masserade ryggslutet på mig direkt när de satte igång så blev jag irriterad på honom. Inte arg, men så pass att jag var kort mot honom då de höll på att avta för att sedan bli from som ett lamm igen. Stackarn.

Omkring 17.30 så tyckte jag att värkarna kom lite väl tätt och Danne konstaterade att det var ca 2-3 minuter mellan dom och att de höll i sig uppåt 1 minut. Så vi ringde på klockan och A-S kom in. "Oj då, då är det nog bäst att börja förbereda för EDA'n". Jag reste mig upp och Danne ledde mig ut till toaletten. Jag sa till honom att jag minsann inte tänkte gå in dit själv så han fick snällt följa med in han också. Jag fick två värkar och när den tredje kom, klockan 18.05, så hördes ett "fjisch" ljud. Vi tittade på varandra och började as garva.

Det var vattnet som hade gått och vi pallade oss ut i korridoren igen. Där mötte vi A-S som sa till mig att lägga mig ner på britsen så att hon fick undersöka mig igen nu när vattnet hade gått. Hon satte CTG på mig och kunde inte höra bebisens hjärtljud så tydligt så hon ville sätta elektrod på honom. Jag var öppen 6 cm och hon försökte tömma ut mer fostervatten då huvudet fortfarande stod för högt.

Plötsligt så tryckte hon till ganska hårt, höll kvar sina fingrar och bad Danne trycka på en knapp. Margitha kom in, A-S sa nått till henne och Margitha tryckte på en annan knapp. Plötsligt strömmade det in folk. De hissade upp britsen så att jag lutade med huvudet nedåt. Någon, som stod bakom mig, sa att hon skulle ge mig brikanyl för att stanna av värkarna. En annan undrade om jag visste vad jag hade för HB och sa att hon var tvungen att ta ett nytt. En tredje satte ännu en slang i armvecket på mig. På mindre än 30 minuter öppnade jag mig de sista 4 cm.

Brikanylen gjorde att jag började skaka okontrollerat och de frågade gång på gång om jag frös och jag svarade att jag inte gjorde det. Hela tiden tittade jag på Danne som satt framför mig på en stol. Jag tittade på honom och frågade om han mådde bra. Om han var lugn och han sa a tt det var han. Någon sköterska kom fram och pratade med honom och förklarade läget. Läkaren - Karin, hade kommit in någon gång under allt tumult. Hon var klädd i joggingkläder då hon hade varit en trappa ner och sprungit på bandet då larmet kom. Hon sa till mig att navelsträngen hade kommit framför bebisens huvud och att A-S (som fortfarande hade sina fingrar i mig) tryckte upp den så att bebisen skulle få syre och att de var tvugna att göra ett akut kejsarsnitt.

Jag hade då börjat skärma av mig från allt som hände och svarade lite frånvarande att det var klart att de skulle göra det om de var tvugna. Karin och någon mer sprang iväg för att byta om till operationskläderna och de andra fixade med mig. A-S hoppade upp på britsen brevid mig för att fortsätta att trycka upp navelsträngen och allt kändes bara så overkligt. Som taget ur ett avsnitt av City Akuten. Danne fick inte följa med in och det sista jag såg, innan korridoren svängde av, var hans röda munkjacka i ögonvrån.

Sen kom jag in till operationsrummet. Där lyfte de över mig till operationsbordet och allt blev fruktansvärt rörigt och stressigt med en gång. De tryckte syrgasmasken över min näsa och mun och jag kände hur de tryckte fast operationslappar över min mage. Jag började få smått panik och jag kommer ihåg att jag tänkte "Här ligger jag och kan inte få fram ett ljud. Tänk om jag inte vaknar igen..." Det kom fram en manlig läkare som sa "Godnatt". Min käke domnade bort och sen minns jag inte mer.

3 timmar senare började jag vakna till. Jag frågade efter Danne och bebisen säkert 5 gånger. Hur de mådde, hur allt hade gått, om det faktiskt hade blivit en kille. Ingen visste egentligen så mycket men de "hade hört nått om" att det blev en kille och att det hade gått bra. jag fick inte träffa dom förrän 1.5 h senare. Min första tanke då jag såg dom var att Danne var snygg i outfiten de hade gett honom!? ♥

Allt hade gått bra. Jag var fortfarande lite försvunnen i dimman men lyckig. Dagen efter så kom Karin in och pratade med oss om hur allt hade gått och hur vi hade upplevt det hela. Hon sa att det var tur att vattnet hade gått då vi var på förlossningen och inte hemma. Hade vi inte varit där så hade Hampus inte klarat sig och jag hade riskerat att stryka med jag också. Denna upplysning har gett mig dödsångest och hur jag än försöker så får jag inte bort tanken "tänk om" ur mitt huvud. Hade vi väntat med att åka tills värkarna kom mer regelbundet så hade det gått riktigt illa. Det kommer ta ett tag att bearbeta detta men det kommer att gå, med tiden.

Idag, klockan 18.47 blir Hampus 2 veckor gammal. Han växer och mår bra.
Det är huvudsaken ♥

. Äntligen Hemma .

Fyra dagar stannade vi på BB och fick alltså åka hem idag. Det är SÅ skönt att äntligen vara hemma. Inte ha några tider att anpassa sig efter, kunna röra sig fritt och sakta men säkert hitta tillbaka till vardagsrytmen. Pappa kom och hämtade oss och runt kl 14.00 var vi hemma.

Bland det första jag gjorde var att ringa till Elias och se om han ville komma bort till oss ett par timmar. Det ville han självklart och fram till 16.30 så lång vi och mös i dubbelsängen, familjen. När Elias åkt till sin pappa igen så tog Danne och jag en oplanerad powernap på 1 h.

Vi har gått tillbaka till bebisstadiet vi också nu - äter, sover, skiter.