Wanna know my secrets?

Söndagen den 29 maj klockan 8.04 vaknade jag av att min sömn stördes av värkar. De där som man inte lyckas bli av med oavsett hur länge man duschar eller om man knaprar alvedon. Låg kvar och halvslumrade i sängen fram till omkring 9.30 då jag istället gick upp och ringde förlossningen som sa att de såg fram emot att få in oss under dagen. Gick omkring och plockade lite här hemma ett tag innan jag tillslut väckte Danne. Tänkte att han kunde få sova ut lite ifall det skulle visa sig att det drog ut på tiden på förlossningen. Danne ringde till Peter (hans plast-pappa) och frågade om han skulle kunna köra till Västervik någon gång under dagen. Vilket han självklart sa att han kunde.

Värkarna kom och gick men de blev inte riktigt regelbundna. Vlora och Kim kom förbi en sväng. När de hade gått så sa jag uppgivet till Danne att jag inte hade haft en enda jävla värk under tiden de var hos oss och att det inte skulle förvåna mig om allting bara stannade av. Det gjorde det inte för värkarna fortsatte att komma titt som tätt och Danne klockade dom genom en app på sin mobil - as smidigt. Efter 1 h så tyckte vi att det var lika bra att Peter kom och körde in oss till förlossningen. Även att de inte var regelbundna så sa magkänslan att vi skulle åka in då det hade gått ganska fort då Elias föddes.

Kl 15.01 blev vi inskrivna. Barnmorskan, Ann-Sofie, konstaterade att jag var öppen 3-4 cm och att värkarbetet var igång, dock inte regelbundet, men de ville inte skicka hem oss. Efter lite lavemang och dusch så smällde värkarna igång. Drog på mig snygga skjortan och strax efter kl 16.30 så traskade vi in till förlossningsrummet. Ann-Sofie och Margitha satte CTG och dropp på mig och sen lämnade dom oss ensamma. Danne var fortfarande lugn som en filbunke, men började mer och mer inse att han nog skulle vara pappa innan dagen var slut.

Vid kl 17 kom A-S in och undersökte mig. Det var nu 5-6 cm och jag tyckte att det var skit lite. Hon skulle komma tillbaka runt kl 18 igen sa hon. Värkarna blev bara värre och värre och om Danne masserade ryggslutet på mig direkt när de satte igång så blev jag irriterad på honom. Inte arg, men så pass att jag var kort mot honom då de höll på att avta för att sedan bli from som ett lamm igen. Stackarn.

Omkring 17.30 så tyckte jag att värkarna kom lite väl tätt och Danne konstaterade att det var ca 2-3 minuter mellan dom och att de höll i sig uppåt 1 minut. Så vi ringde på klockan och A-S kom in. "Oj då, då är det nog bäst att börja förbereda för EDA'n". Jag reste mig upp och Danne ledde mig ut till toaletten. Jag sa till honom att jag minsann inte tänkte gå in dit själv så han fick snällt följa med in han också. Jag fick två värkar och när den tredje kom, klockan 18.05, så hördes ett "fjisch" ljud. Vi tittade på varandra och började as garva.

Det var vattnet som hade gått och vi pallade oss ut i korridoren igen. Där mötte vi A-S som sa till mig att lägga mig ner på britsen så att hon fick undersöka mig igen nu när vattnet hade gått. Hon satte CTG på mig och kunde inte höra bebisens hjärtljud så tydligt så hon ville sätta elektrod på honom. Jag var öppen 6 cm och hon försökte tömma ut mer fostervatten då huvudet fortfarande stod för högt.

Plötsligt så tryckte hon till ganska hårt, höll kvar sina fingrar och bad Danne trycka på en knapp. Margitha kom in, A-S sa nått till henne och Margitha tryckte på en annan knapp. Plötsligt strömmade det in folk. De hissade upp britsen så att jag lutade med huvudet nedåt. Någon, som stod bakom mig, sa att hon skulle ge mig brikanyl för att stanna av värkarna. En annan undrade om jag visste vad jag hade för HB och sa att hon var tvungen att ta ett nytt. En tredje satte ännu en slang i armvecket på mig. På mindre än 30 minuter öppnade jag mig de sista 4 cm.

Brikanylen gjorde att jag började skaka okontrollerat och de frågade gång på gång om jag frös och jag svarade att jag inte gjorde det. Hela tiden tittade jag på Danne som satt framför mig på en stol. Jag tittade på honom och frågade om han mådde bra. Om han var lugn och han sa a tt det var han. Någon sköterska kom fram och pratade med honom och förklarade läget. Läkaren - Karin, hade kommit in någon gång under allt tumult. Hon var klädd i joggingkläder då hon hade varit en trappa ner och sprungit på bandet då larmet kom. Hon sa till mig att navelsträngen hade kommit framför bebisens huvud och att A-S (som fortfarande hade sina fingrar i mig) tryckte upp den så att bebisen skulle få syre och att de var tvugna att göra ett akut kejsarsnitt.

Jag hade då börjat skärma av mig från allt som hände och svarade lite frånvarande att det var klart att de skulle göra det om de var tvugna. Karin och någon mer sprang iväg för att byta om till operationskläderna och de andra fixade med mig. A-S hoppade upp på britsen brevid mig för att fortsätta att trycka upp navelsträngen och allt kändes bara så overkligt. Som taget ur ett avsnitt av City Akuten. Danne fick inte följa med in och det sista jag såg, innan korridoren svängde av, var hans röda munkjacka i ögonvrån.

Sen kom jag in till operationsrummet. Där lyfte de över mig till operationsbordet och allt blev fruktansvärt rörigt och stressigt med en gång. De tryckte syrgasmasken över min näsa och mun och jag kände hur de tryckte fast operationslappar över min mage. Jag började få smått panik och jag kommer ihåg att jag tänkte "Här ligger jag och kan inte få fram ett ljud. Tänk om jag inte vaknar igen..." Det kom fram en manlig läkare som sa "Godnatt". Min käke domnade bort och sen minns jag inte mer.

3 timmar senare började jag vakna till. Jag frågade efter Danne och bebisen säkert 5 gånger. Hur de mådde, hur allt hade gått, om det faktiskt hade blivit en kille. Ingen visste egentligen så mycket men de "hade hört nått om" att det blev en kille och att det hade gått bra. jag fick inte träffa dom förrän 1.5 h senare. Min första tanke då jag såg dom var att Danne var SÅ snygg i outfiten de hade gett honom!? ♥

Allt hade gått bra. Jag var fortfarande lite försvunnen i dimman men SÅ lyckig. Dagen efter så kom Karin in och pratade med oss om hur allt hade gått och hur vi hade upplevt det hela. Hon sa att det var tur att vattnet hade gått då vi var på förlossningen och inte hemma. Hade vi inte varit där så hade Hampus inte klarat sig och jag hade riskerat att stryka med jag också. Denna upplysning har gett mig dödsångest och hur jag än försöker så får jag inte bort tanken "tänk om" ur mitt huvud. Hade vi väntat med att åka tills värkarna kom mer regelbundet så hade det gått riktigt illa. Det kommer ta ett tag att bearbeta detta men det kommer att gå, med tiden.