Ni är underbara allihop!

Vill bara passa på att tacka för all respons till in-på-bara-magen bilderna, både här i bloggen och på facebook. Så otroligt många som hört av sig och sagt att det är grymt gjort av mig. Flera stycken, som jag inte känner, som hört av sig och undrat hur jag gått till väga - vad jag har tränat, hur ofta och hur jag lagt upp kosten. Ni är underbara och ni har gett mig ännu mer pepp på att fortsätta träna och äta rätt (för än är jag inte i mål, men nästan).

Och till er som vill men inte kan/orkar börja träna:
Det tar bara emot första veckan - sen blir träningen en livsstil som man mår mycket bättre av.
Både psykiskt och fysiskt.

In-på-bara-magen bilder var det visst utlovat.

Och det man lovar det håller man. Iallafall jag försöker göra det i den mån det går. I torsdags förra veckan fick jag ett ryck, dagen innan löning si så där, och tog en kvällstur till gymmet. Ja, ni läste rätt. Första och enda gången på 4 eller 5 veckor som jag är på gymmet och jag gör det 5 dagar innan dead line. Bättre än inget - right? Besöket varade i 30 minuter och jag hann då ta en in-på-bara-magen bild.
Så här har ni det. Duger det?
Jag är nöjd (men tänker ta tag i träningen igen) och dagens vikt stannade på 57.6 kg.


Den värsta dagen, men en av de bästa.


För ett år sedan så vaknade jag på morgonen av att värkarna hade satt igång. När Danne vaknade så ringde vi och förvarnade hans låtsas-pappa, som skulle köra oss till Västervik, och sa att det nog kunde vara dags den dagen. Medan jag och Danne gick omkring hemma och fixade med packande inför flytten och klockade värkar om vartannat så var det nog Peter som var den av oss som var mest nervös.

När vi tillslut bestämde oss för att vi skulle åka in så trodde jag att de skulle skicka hem oss från förlossningen då jag bara kände av 4 värkar under resan till Västervik. Så blev det inte och det visade sig att det var tur att vi åkte då vi gjorde annars hade både Hampus och jag antagligen strukit med på förlossningsbritsen...

Att få höra just den meningen från förlossningspersonalen dagen efter att Hampus förlösts med akut kejsarsnitt är något som etsat sig fast i min hjäna och än idag, 1 år senare, så far jag fruktansvärt illa av att titta/känna på ärret efter snittet. Jag vill inte kännas vid det och att återberätta de 3 h vi var på förlossningen, utan att ha gråten i halsen, är något som fortfarande är väldigt svårt för mig. Det kan de som vill läsa om HÄR istället.

Nu sitter jag iallafall här, 1 år efter, med världens finaste lilla Knodd sovandes på övervåningen efter en heldags kalasande och mängder av släktingar och vänner som varit här för att fira honom. Och jag känner mig så lyckligt lottad på alla sätt och vis trots att jag aldrig tycks bli av med tankar som "tänk om..."

Tusen tack till alla som varit med och grattat Hampus på ett eller annat sätt.
Ni är underbara allihop!