Wanna know my secrets?

Den idealiska kärnfamiljen består av en mamma, en pappa och två barn. Ett av varje kön. Man ser det i reklam och på film. Väntar någon barn och de redan har ett barn sen innan så får den gravida lyckönskningar i stil med "Åh, nämmen vad roligt! Hoppas att det blir en (och så säger de pojke om de tidigare har en flicka och tvärtom)". Så var det för oss också då vi väntade Hampus. Mitt svar var:

 

 

Min familj är allt annat än en idealfamilj. Jag har två barn, och det är väl det enda som är idealiskt. Att barnen sen är pojkar "förstör" konceptet. Att dessa två underbara, tokiga och busiga grabbar har olika pappor är ju inte bra. Att jag dessutom inte bor med någon av dessa pappor är ju rentav förskräckligt.

 

"Folk går ifrån varandra alldeles för lätt nu förtiden." hör man lite här och var. Ja, det kanske är så, men att fortsätta vara tillsammans med någon för barnens skull är det mest idiotiska val man kan göra, enligt mig. Man mår själv inte bra av det och framför allt - barnen mår inte bra. De förstår betydligt mycket mer än vad vi vuxna tror att de gör.

 

Barnen tar inte skada av att man går ifrån varandra. Självklart blir de ledsna, precis som man själv blir då förhållandet inte funkar, men så länge vi föräldrar kommer bra överens med den andre, kan samarbeta och att man aldrig någonsin what so ever snackar illa om den andra föräldern bakom dennes rygg/så att barnen hör så klarar dom sin resa genom livet riktigt bra.

 

Jag har min egen idealfamilj. Jag har två underbara pojkar, som allt kan vara riktigt jobbiga ibland - men dom är mina och för mig finns ingen starkare kärlek än den jag känner till dom. Jag har två toppen pappor till dessa två. Två pappor som älskar sina barn mer än allt annat och som hjälper mig i mitt pusslande så gott de kan. Och jag för dom.

 

Och vet ni vad;