Dansa som om ingen ser dig.
För ett tag sen så lovade jag att publicera min krönika här om jag fick högre än C i betyg på den av min svenskalärare på NTI. Vi skulle skriva om gränsöverstigande/omöjlig kärlek och koppla det samman med "Romeo & Julia". Jag fick ett B+ på den, vad nu det där +:et kan vara bra för, och eftersom jag är en sån person som håller vad jag lovar så - Här har ni den:
Hamnar man i helvetet bara för att man råkar bli kär i någon som inte är av samma skrot och korn som en själv? Vare sig det handlar om samma hudfärg, religion eller kön.
Jag är kär i kärleken. Som så många andra så älskar jag när en film eller bok, får ett lyckligt slut. När de stött på hinder genom hela historien och de tillslut lyckas överkomma problemen på deras väg. Men det är en berättelse, någon har hittat på det som händer och gör allt för att få oss att vilja veta mer och ta reda på hur det slutar. Verkligheten får inte alltid ett slut inlindat i pastellfärgade sidenband där fåglar kvittrar vackert högt bland molnen. Verkligheten har då och då en tendens att få ett helt annat slut.
Flera av mina vänner är bisexuella eller blir endast intresserade av människor av samma kön som dem själva. Jag har ingenting emot homosexuallitet och har svårt att förstå hur vissa människor kan ha så många negativa åsikter om samkönade förhållanden. Vi lever på 2000-talet – tiderna förändras!
Första gången jag såg filmen ”Brokeback mountain” så var jag tvungen att lämna rummet då sexscenen i tältet dök upp. Inte för att jag äcklades utan mer att en skamkänsla som for igenom mig. Jag vet inte varför men av någon anledning så har jag haft svårare för män som faller för män än om det vore två kvinnor. Idag skäms jag mer över att jag inte hade kommit längre än så med min mentala inställning till manliga gay förhållanden.
För vad är det egentligen som folk anser är så hemskt, äckligt och rentav otäckt med det? Ett vanligt svar man bukar få är att det inte är normalt. Att det krävs en man och en kvinna för att göra ett barn och föra livet vidare. Vem har egentligen rätten att säga vad som klassas som normalt eller inte? Finns det ens något som är s.k. normalt i dagens samhälle? Överallt skrivs det om att man ska få vara den man är, man får tips i tidningar om hur man får bättre självkänsla och självförtroende. Det gäller även de som föds som homosexuella. Ja, för man vaknar inte bara upp en morgon och får för sig att bli gay. Det är något man är, alltid har varit, och borde bli accepterad för oavsett vem det är man faller för. ”Skaffa barn ska de verkligen inte få göra! Vad synd det skulle bli om de barnen.”, tycker en del. Varför? Tänk alla föräldralösa barn i världen vars högsta önskan är att ha föräldrar. Någon som älskar dem villkorslöst. En familj.
I Romeo och Julia så får vi träffa ett par som båda är av förmögna familjer och skulle kunna välja i princip vem som helst att gifta sig med. Trots detta så faller de handlöst för varandra, och deras kärlek är just villkorslös, men deras familjer är ärkerivaler och deras kärlek är inte accepterad. Vi vet ju alla hur den historien slutar. De dör båda två pga. att deras familjer inte hade bättre vett.