Wanna know my secrets?

Jag börjar bli rätt van vid det här nu. Är det inte det ena så är det det andra. Man ska inte behöva vänja sig vid att vara sjuk! Den här gången så har jag åkt på borrelia och så tyckte kroppen att den skulle köra in sig på svältläge igen för att fira lite att jag tydligen hade en fästingjävel för 3-4 veckor sen som jag råkade klia bort.

 

Med tanke på allt som hänt och alla jävla sjukdomar som jag haft hittills under det här året så är jag så förbannat jävla glad över att jag är den jag är. Att jag är så fruktansvärt envis och aldrig i hela jävla helvetet ger upp när allt runt omkring mig sakta men säkert krackeleras ner till småbitar. För hade jag inte varit så pass envis - så hade jag med största sannolikhet legat ihopkrupen i fosterställning på golvet för länge sen.

 

Tidigare har endel sagt att "jag är lite för envis för mitt eget bästa" och att jag inte ska vara så fast vid det jag tycker och tänker. Men hey, vad fel ni hade! För mitt eget bästa så måste jag vara så här envis! Och vet ni vad? Jag ser liknande envishet hos mina barn. Inte riktigt så påfallande som hos mig, men nog är de envisa alltid. Det är bra. Då kommer dom också klara av att handskas med jobbiga saker i livet utan att det ska ta knäcken på dom.

 

Nu är det min, och deras pappors, uppgift att lära dom att balansera den där envisheten.