Jag orkar inte gråta mer.
Har ni någon gång gråtit så mycket att ni aldrig trott att tårarna ska ta slut? Har det gjort så ont i bröstet så att ni tror att hjärtat ska explodera av sorgen och smärtan? Isåfall vet ni hur det har känts för mig, och många av mina nära, idag.
Innan vi gick in i kyrkan så gick det bra och jag tänkte t.o.m tanken att "Jodå, jag kanske klarar det här utan att bryta ihop", men så fort jag satte mig ner i kyrkbänken så kände jag hur trycket i bröstet började växa. När jag sen tittade bort mot Affes kista, med ett foto av honom stående på den, så gick det inte hålla inne med tårarna längre.
17 rosor formade till ett hjärta. En ros för varje syskons-barnbarn.
Att veta att han låg där i, en människa som varit så älskad av oss och så många fler och som för bara några veckor sen levde och mådde bra. Att han låg där under locket men att det ändå inte var han...? Att se farfar gråta men försöka vara stark för sin familj. Det var hemskt.
När jag gick ut ur kyrkan, utan att lyckas hålla tårarna borta, och pappa kom fram och höll om mig så grät jag mot hans axel samtidigt som jag sa "Jag orkar inte gråta längre!". Det var verkligen så det kändes - jag grät och grät men jag kände hur min kropp inte orkade med all sorg. Jag kan iallafall säga att det var en vacker begravning och en mysig(?) minnesstund efteråt.
Vila i frid älskade Affe ♥
Kan ett hjärta explodera av sorg?
vet att det inte är nån tröst men tänk på att han levt ett långt och innehållsrikt liv. Även om det såklart är sorgligt att förlora ngn så va glad att ni fick ha honom hos er så länge, det är inte alla nära o kära som vi får va med så länge.