Wanna know my secrets?

 

Skolan drog igång i måndags och redan dagen efter åkte vi iväg med klassen och mötte upp tvåorna vid ett vandrarhem strax utanför Västervik. Om jag skulle försöka förklara för er hur jag känner mig efter dessa tre dagar så kan jag inte göra det på ett annat sätt än att säga att jag känner mig så fruktansvärt tom. Uttömd. Men överfull, intill bristningsgränsen, på samma gång.

 

Alla dessa intryck man får, både av alla nya människor man träffar och av allt som man gör på plats, samtidigt som man sakta men säkert går på djupet hos sig själv - det tar på en. Men inte på ett negativt sätt utan mer som ett befriande. Ett oerhört kraftansträngande befriande.

 

När jag nu sitter hemma själv, efter att ha lämnat mina trollungar på dagis/i skolan, så är tystnaden nästan lite tryckande och jobbig. Samtidigt så är den så jävla skön för att jag då får en chans att samla alla tankarna och liksom sätta ord på vad det är jag känner.

 

Men trots att hjulet snurrar som fan där oppe i hjärnkontoret, men hamstern verkar ha tagit en låååång skitpaus, så ångrar jag inte en sekund att jag sökte till den här utbildningen. Jag känner bara mer och mer hur rätt den är för mig och jag är säker på att de här två åren kommer att bli otroligt roliga, känslosamma och väldigt utvecklande.