Wanna know my secrets?

Hampus är en sån där unge som blir helt fast framför tv'n om man stänger på en Astrid Lindgren-film. Verkar inte som att det spelar någon som helst roll vilken det är, han fastnar iallafall. Först var det Pippi som gick på repeat här hemma, sen blev det allt med Skrållan, sen Emil i Lönneberga och nu tycks han ha fastnat för Ronja Rövardotter.

 

Nu när man är vuxen så ser man filmerna på ett annat sätt än vad man gjorde då man var liten. Man upptäcker saker som man förr inte tänkte på eller reagerar på andra sätt än vad man tidigare gjort. Ta bara scenen från "Tjorven och Skrållan" när Malin gifter sig med sin Peter och Tjorven skriker "Nu får ni sluta gifta er för nu har det hänt andra olyckor!".

Det är först nu som jag faktiskt kopplar att vad Tjorven egentligen menar är inte att Stina kissat på kyrkgolvet, utan det hon säger är att Malin är gravid och det är därför de skyndar på med giftermålet. Sånt där underförstått som barnen som tittar på filmen inte direkt ska förstå.

 

Eller som när vi idag började titta på Ronja. När hon rymt till Björngrottan, Mattis rider in i Vargklämman och skriker för fulla muggar (trots att han vet hur farligt det är), stenar ramlar ner och han lägger sig sedan över sin häst och gråter. Anledningen att han ens red in och skrek är för att han är så utom sig av sorg att han inte vet vad han ska ta sig till. Ett litet självmordsförsök mitt i Astrid Lindgren-filmen kan man säga.

 

Jag kan fortsätta lite till med några småsaker som man kommit på under senare tid;
- Att Skrållan, som 2-åring, springer runt på en ö i skärgården helt själv utan att någon är det minsta rädd för att hon ska trilla i vattnet och drunkna.
- Hur jävla elaka Emil i Lönnebergas pappa och pigan Lina faktiskt är egentligen.
- Hur mycket svordomar det är i var och varannan film osv.

 

Sen höll jag på att börja tjuta när Mattis & Ronja träffades i skogen och när Skalle-Per dött.

Det är ju bara för vackert hörrni!