Wanna know my secrets?

För ett år sedan så vaknade jag på morgonen av att värkarna hade satt igång. När Danne vaknade så ringde vi och förvarnade hans låtsas-pappa, som skulle köra oss till Västervik, och sa att det nog kunde vara dags den dagen. Medan jag och Danne gick omkring hemma och fixade med packande inför flytten och klockade värkar om vartannat så var det nog Peter som var den av oss som var mest nervös.

När vi tillslut bestämde oss för att vi skulle åka in så trodde jag att de skulle skicka hem oss från förlossningen då jag bara kände av 4 värkar under resan till Västervik. Så blev det inte och det visade sig att det var tur att vi åkte då vi gjorde annars hade både Hampus och jag antagligen strukit med på förlossningsbritsen...

Att få höra just den meningen från förlossningspersonalen dagen efter att Hampus förlösts med akut kejsarsnitt är något som etsat sig fast i min hjäna och än idag, 1 år senare, så far jag fruktansvärt illa av att titta/känna på ärret efter snittet. Jag vill inte kännas vid det och att återberätta de 3 h vi var på förlossningen, utan att ha gråten i halsen, är något som fortfarande är väldigt svårt för mig. Det kan de som vill läsa om HÄR istället.

Nu sitter jag iallafall här, 1 år efter, med världens finaste lilla Knodd sovandes på övervåningen efter en heldags kalasande och mängder av släktingar och vänner som varit här för att fira honom. Och jag känner mig så lyckligt lottad på alla sätt och vis trots att jag aldrig tycks bli av med tankar som "tänk om..."

Tusen tack till alla som varit med och grattat Hampus på ett eller annat sätt.
Ni är underbara allihop!