. Hur Vet Man När Det Är Dags ?
Vad svårt det är att förklara för en förstföderska, eller någon annan med för den delen, om hur det känns då man har riktiga värkar och det är dags att lyfta på röven och åka till förlossningen. R I K T I G A värkar. Inte sånna då man tänker tanken att "Hmm, det här kanske inte känns riktig som det gjort innan" eller "Nu är det nog på G. Det är det väl?"
Jag var själv likadan då jag väntade Elias och jag tror jag tjatade sönder min mamma om att hon skulle berätta för mig HUR jag skulle känna och hur jag skulle veta då det var dags att åka. Redan i v. 37 så gick jag runt med tanken om att det faktiskt kunde sätta igång när som helst och jag analyserade minsta lilla ömmande punkt i min kropp. Att jag sen gick över 11 dagar var väl resultatet av allt tjat och alla förhoppningar om att få ut den lilla Plutten som gömde sig där inne.
Nu tänker jag bara "Det skulle vara skönt om jag inte gick över lika mycket den här gången" och jag analyserar verkligen inte alla värkar jag har. Då vi faktiskt fick ringa förlossningen och de ville att jag skulle komma in på natten så var mitt svar:
"Min son somnade precis, tror ni att jag kan vänta med att komma in tills imorgon?"
Jag förstår verkligen de som är gravida och som går runt och känner efter då de har lite/mycket ont och tror var och varannan dag att NU är det dags. Självklart vill man ha ut sitt barn, något man väntat på så oerhört länge, men ärligt talat - det blir sönder tjatat efter ett tag för folk runtomkring. Inte för att de inte gläds med personen i fråga, utan mer för att det blir... för mycket.
Om man vänder på det så kan man säga att det är som när folk ringer/smsar/frågar när man träffas varför man inte har kläckt än. När t.o.m släktingar frågar om det hade hänt nått så får man tillslut nog och frågar om de är införstådda med att de om någon kommer att veta då man kläckt.
Om man vänder på det så kan man säga att det är som när folk ringer/smsar/frågar när man träffas varför man inte har kläckt än. När t.o.m släktingar frågar om det hade hänt nått så får man tillslut nog och frågar om de är införstådda med att de om någon kommer att veta då man kläckt.
Saken är den: Man bara V E T när det är dags att åka.
Så enkelt är det.
Så enkelt är det.
Ja det blir som en instinkt vad när det är dags, hur man ska göra, diverse ljud osv. Många brukar säga att det bara kom, de visste knappt själva vad de gjorde utan det liksom föll sig automatiskt. Värkar i sig kan man ju förklara men allt är ju så individuellt.